I helgen har det tydligen talats om att jag ser väldigt stark ut. Jag gillar att det syns!


Linnéa och jag kom precis hem från "Kiwi", där vi äntligen lyckades panta och slänga alla glasburkar vi samlat på oss.
Linnéa såg en kille, i grön jacka och blont hår, och sa "Titta där! En Josefin-kille!" och mycket riktigt, visst var han det. Jösses... Svensk var han också!

Vi minndes även på den bästa kommentaren som kommit ur Linnéas mun här i Oslo.
Det var i Augusti när vi var på vårt sedvanliga Kiwi och handlade.
Sådär efter sommaren hade vi båda det ganska knapert i plånböckerna och Linnéa stog och tittade fascinerat på en PEZ-automat.
Den här historien skulle kunna göras lång, men, i vårt hus där vi bodde förut bodde det tre norska killar, som ofta ville komma på "forspiel" hos oss. Det var den onde, den gode, och den fule. Linnéa var förstås sugen på "den Onde". Han såg sådär het och farlig ut.
Linnéa stog som sagt och tittade fascinerat på PEZ-automaten och utbrister i gäll ton "ÅH! Den HÄR ska jag köpa när jag fått lön!", det ska tilläggas att denna lilla automat kostar ungefär 13kr. Hon vänder sig glatt och uppspelt om för att visa mig, men får istället se en förvånad och lite äcklad, Herr Ond.
När hon sedan, vid samma tillfälle, handlar lösgodis för 7.50 utbrister hon till killen i kassan "MEN! Då hade jag ju kunnat köpa mer!". För alla er som inte vet, så kostar lösgodis här i Oslo sjukt mycket, vilket innebar att Linnéa hade cirka 3 godisar i påsen.


Nu, ska jag äta kvällsmat, i sedvanlig ordning i fruktdieten; en banan och en kiwi.


Ni som läser kommenterar för övrigt alldeles för dåligt!
Chopp Chopp!