Igår proppade vi bilen full med vänner och åkte för att hyra film. Strax utanför möter vi herr konstapel i sin brumbrum. Tänker inte mer på det hela, för att senare, strax utanför "Hemmakväll" inse att polisen nu ligger bakom oss. Henrik parkerar och vi hoppar ur, polisen parkerar bakom och jag börjar känna smått obehag av denna uppmärksamhet. Farbror blå öppnar sin bildörr och sträcker fram batongen och pekar på Henriks skruttibangbang (hm, alltså Henriks bil, inget annat).

- Du, baklycktan där, den funkar inte.
- Nähä, gör den inte? Ojdå, det visste jag inte.
- Nej, men se till att fixa det där.
- Jadå, det ska jag göra.

Poliserna åker iväg och Henrik säger glatt;
- Baklycktan har vart trasig länge, det är bara o slå till den så funkar den.

Är man smålänning så är man! (Förlåt honey!)


När Henrik senare på natten åker för att hämta sin syster (hon mår bra, men inte jättebra!) i stan så ser jag honom köra iväg en bit, för att sedan stanna för att hoppa ur, smälla till baklycktan och i godan ro åka iväg med fungerande lampor. Hejja, det går bra nu!