Jaaaa, den där hemska känslan, ni vet, den som börjar någonstans nere i tårna, går genom magen och slutar någonstans i panik uppe i huvudet?
Jag pratar om frustration förstås!
När jag blir frustrerad kan jag inte sitta still och vill helst bara hoppa upp och ner. Får även ett, ja.. tvångsbeteende.
Jag vet inte om ni minns Sunes Jul, när familjen åker till kyrkan? Anna sjunger "Gläns över sjö och strand" och när hon är färdig känner Sune att han, trots tystnaden i kyrkan MÅSTE klappa händerna! SÅN blir jag, jag blir helt till mig och känner att jag MÅSTE klappa en gång, inte applådera utan bara slå ihop händerna hårt, precis som Sune...
Detta tvångsbeteende kommer oftast i samband med att hockeyn går dåligt eller annat som engagerar mig på ett dålig sätt!
Okej, tvångsbeteende är att överdriva, för jag kan hejda mig ganska lätt, men jag får en liten, jobbig känsla att jag ändå måste göra det. HUR sinnessjuk är jag tro..? Haha!

För att komma till hela grejen med den här frustrationen ikväll...
Jag somnade vid 7 imorse, vaknade strax efter 12. Och nu KAN jag verkligen inte somna, vilket leder till att jag kommer vara vaken en bra stund till, vilket i sin tur ger följden att jag kommer sova bort hela dagen imorgon. Jag blir så trött på det här...
Mest irriterad är jag på att jag inte vet vad jag vill göra med saker och ting. Vart jag ska bo, vad jag vill jobba med just nu, om jag vill plugga vidare och isåfall VAD ska jag plugga?

Åh!