Begravningar ligger nog bland det högsta på min "ogilla-lista".. Fast, förmodligen så ligger den högt upp på de flestas "ogillar-lista"..
Att se män i 30års åldern gråta som barn, och se sin egen pappa gråta.. Finns det egentligen något värre? Män ska ju vara hårda, tuffa och ta hand om oss tjejer? Jag gillar att killar visar sina känslor förstås, men som sagt, se sin egen pappa gråta är inte roligt alls..
Att gå fram till kistan och ta farväl.. Shit.. Det tar verkligen emot.. Jag trodde att jag inför denna begravning inte skulle gråta speciellt mycket.. Jag grät inte speciellt mycket när vi satt ner i bänkarna, förutom när en viss psalm spelades och Karl-Johan sjöng.. Men när vi skulle gå fram till kistan.. Herregud.. 2 meter ifrån kistan så kom det.. Jag snyftade och grät som ett förtvivlat barn.. När jag skulle lägga min ros på kistan så var jag så tårögd så jag har ingen aning om vart på kistan jag la den..
Jag kan inte låta bli att tycka att begravningar är hemska, men samtidigt så otroligt ro-givande. Jag är inte troeende på det sättet, jag tror att det finns något som är större än oss människor, jag tror att det finns något mer liksom, men inte säker på att det är just gud. Men, jag blir ändå lugn av kyrkor osv..

Djupt inlägg det här blev känner jag.. men jag är dyster och ledsen fortfarande så, det får vara så!

Nu ser jag däremot fram emot kvällen, hoppas och vet att Skacke kommer liva upp tillvaron, som en hel tårta! ;)


Chopp Chopp!