Ska jag vara ärlig? Det är skönt att vara hemma i Ulricehamn!
Jag kommer aldrig bo här på allvar igen tror jag. Har man en gång flyttat från den här staden, är det nog svårt att komma tillbaka. Fast, det är en bra stad att ha barn i dock..
Men, idag..  jag tror det har varit en av de bästa dagarna i hela mitt liv..

Jag har varit ute i solen från cirka 10.00-20.00. Låg i solen och bara inväntade att den lilla familjen skulle komma.
Vid 13.00 kom de.. Och, det var kärlek från första ögonkastet. Min älskade lillalillallilla Alvaprinsessa... (Fast enligt Pernilla är hon inte liten längre, "nu är hon ju stor tjej!". Stor tjej, är det sista jag skulle kalla en liten dam på 3,3kg..)
Jag har inga ord i kroppen som kan förklara kärleken till henne, och jag är bara hennes "gamla" faster! Jag vet inte vad det är med småbarn som gör att man blir helt trollbunden...
Den här perfekta lilla människan, som på sätt och vis har delar av mig i sig. Hon är ju trots allt min brors kött och blod. Och ja, det är uppenbarligen Pappas flicka. Jag har aldrig sett Robert så lycklig och stolt i hela mitt liv..! 

Jag satt med henne i famnen flera gånger, trots att hon för det mesta låg och sov och snarkade i min famn, kunde jag inte sluta titta. Hon är så perfekt! Den lillalilla näsan, och de småsmåsmå händerna och fötterna..! Åh.. Och när man väl får se hennes ögon så är de stora och mörkblå och bara fäster blicken på en.. Åh.. Älskade lilla människa.
Hon kommer bli bortskämd! (Det ska jag se till...)
Alva tyckte verkligen om gossedjuret jag tagit med hem till henne, ett lejon som är otroligt fluffig. Hon låg i vagnen och höll och gosade med det hela tiden :)


Just nu vet jag inte ens vad jag egentligen skriver om. Alva ger mig bara ett sånt himla lyckorus. Och som sagt, jag finner inga bra ord för vad jag ska skriva, så jag skriver en massa strunt istället!


Imorgon ska hela den lilla familjen + jag åka iväg till Lager157 och shoppa. Och, ja, det kommer vara jag som bär runt på tösabiten!