You don't know what you got till you're missing it a lot...

Återigen sitter jag här en natt utan sömn. Ska dock hejda mig från att skicka iväg det där "natt-smset" till Mr M..
Frågan är bara vad det är som händer?

Man kanske skulle ta sitt förnuft till fånga och flytta till Falun? :P
Eller vad sägs? Har någon annan ett bra förslag på stad där det finns mycket jobbtillfällen? Jag är verkligen i behov av förslag på vad jag ska göra, för jag sitter fast känner jag!

De här sömnlösa nätterna ger mig ingen ro. Jag börjar fundera allt för mycket när jag inte har något att göra.. inga negativa tankar just nu dock, men det blir ändå jobbigt. Jag vill inte tänka såhär än!

+ att jag hade gärna sett att jag hade ett jobb, men det enda som finns i Ulricehamn just nu är servitris på kinaresurangen, och det går bort ganska fort. Kul att jobba ihop med enbart kineser som bara pratar kinesiska med varandra? Sedan har vi även dragspelslärare, för det är jag så himla bra på? Annars lite aspestsanerare, jag menar, det gör väl inget om jag dör när jag är 21?
Annars skulle jag ju faktiskt kunna tänka mig att pendla, men med tanke på hur världen och Sverige ser ut idag, så finns det fasen inga jobb i de större städerna runt om mig heller! Ångest! Ge mig ett jobb!

Nu känner jag faktiskt att herr Blund är påväg. Imorgon tänker jag berätta om hur läget med pappa är.. Men, det där skriver jag om imorgon!

Sov gott gullungar!

Jaaaa, den där hemska känslan, ni vet, den som börjar någonstans nere i tårna, går genom magen och slutar någonstans i panik uppe i huvudet?
Jag pratar om frustration förstås!
När jag blir frustrerad kan jag inte sitta still och vill helst bara hoppa upp och ner. Får även ett, ja.. tvångsbeteende.
Jag vet inte om ni minns Sunes Jul, när familjen åker till kyrkan? Anna sjunger "Gläns över sjö och strand" och när hon är färdig känner Sune att han, trots tystnaden i kyrkan MÅSTE klappa händerna! SÅN blir jag, jag blir helt till mig och känner att jag MÅSTE klappa en gång, inte applådera utan bara slå ihop händerna hårt, precis som Sune...
Detta tvångsbeteende kommer oftast i samband med att hockeyn går dåligt eller annat som engagerar mig på ett dålig sätt!
Okej, tvångsbeteende är att överdriva, för jag kan hejda mig ganska lätt, men jag får en liten, jobbig känsla att jag ändå måste göra det. HUR sinnessjuk är jag tro..? Haha!

För att komma till hela grejen med den här frustrationen ikväll...
Jag somnade vid 7 imorse, vaknade strax efter 12. Och nu KAN jag verkligen inte somna, vilket leder till att jag kommer vara vaken en bra stund till, vilket i sin tur ger följden att jag kommer sova bort hela dagen imorgon. Jag blir så trött på det här...
Mest irriterad är jag på att jag inte vet vad jag vill göra med saker och ting. Vart jag ska bo, vad jag vill jobba med just nu, om jag vill plugga vidare och isåfall VAD ska jag plugga?

Åh!

Tänk att det, enkla, korta, lilla, meningslösa ordet kan betyda så himla mycket.. Hej!
Det är ju så enkelt.. hej..
Det betyder så mycket, och kan värma upp en hel värld för en person!
Vad är människor så rädda för? Vad är det som är så svårt med att säga hej till en person man tycker om?
Ett enkelt hej, och du kan komma långt på vägen!
Kom ihåg, nästa gång du ser en intressant person, var inte rädd, säg hej! Vad är det värsta som kan hända? Du kan vinna mer än du tror!
Jag tänker iallafall ta mig i kragen och säga Hej!

Okej, det här hände dock förra veckan, men slog mig idag när jag gick förbi bussen..

Jag skulle åka bussen ner till polisstationen, Borås-bussen kommer och jag hoppar på.
Busschuffören, som förövrigt var en kvinna, tittar på mig och säger glatt "Du är inte 16 va?"
Jag skrattar till och säger "hehe, nej". Chuffören säger att det kostar 12 kronor. Jag som är helt inne i min egen värld tänker att "Ja, det är ju Borås-bussen, så det blir säkert billigare att åka med den än Ulricehamnsbussen". Sätter mig ner, och funderar på att 12 kronor låter ju väldigt billigt. Tar upp kvittot och ser att hon tog mig som ungdom!
Herregud. Hon menade alltså på ett sätt "Du är inte 16 va?" Alltså, hon trodde att jag var sisådär 15 år?! Hon trodde alltså att jag var 5 år yngre än vad jag egentligen är!
Helt förbryllad och skärrad ringer jag Jessica, och hon i sin tur skrattar helt hysteriskt åt min berättelse. Jag frågar chockat om jag verkligen ser så himlans ung ut, och Jessica skrattar ännu mer, och får någonstans emellan skratten fram ett "Nej, verkligen inte"
Jag kände mig en aning sårad över min unga ålder. Alla andra busschufförer får jag iallafall betala vuxenpris hos!

Den ilskan känner jag.
Bra sagt där av Charlotte i Sex and the city filmen.

I curse the day you were born!

Snart kan jag inte störa mig mer på vissa personer. Ni går mig på nerverna! Sluta skryta och hålla på, jag har tröttnat! Det är jättekul att ni har ett bra liv med allt vad det innebär, men skryt inte om det hela j.vla tiden!

Okej, dagen efter att jag druckit blir jag alltid sinnessjukt öm i fötterna! Vad beror det på?

Jag är verkligen förundrad över hur en person/flera personer, kan få en att känna sånt begär.
Jag kan inte säga att jag saknar den här människan, men jag har ändå ett begär som säger att jag behöver personen i mitt liv, mer än vad jag har nu. Vilket är ganska sjukt efter omstädigheterna..
Jag känner att jag inte riktigt vet vad jag ska tycka eller tänka om det hela.
Personen i fråga är en kille, och på sätt och vis tror jag att han undermedvetet förstår att det är han..
Hur hemskt är det att ha begär efter en person? Känna att man inte klarar sig utan honom. Och samtidigt veta att man inte kan säga det till honom? För precis så är det faktiskt nu. Jag KAN inte säga till honom att jag behöver honom. Det går bara inte. Det funkar uppenbarligen inte i hans värld..

Jag känner även att det här inlägget blev väldigt kryptiskt för alla andra än mig själv men..
Det är en sorts dagbok, och i dagböcker skriver man sina egna tankar. Och det här är mina tankar, och det gör mig förvirrad...

Har haft en himlans jobbig dag idag. Inte jobbig på ett hemskt sätt direkt. Utan mest bara för att jag funderat så mycket på saker och ting. Allt från himmel och jord.

Bland annat varför idrottare nu för tiden dör, som jag skrev igår på min bilddagbok (http://elviramraz.bilddagboken.se) så har Alexej Tjerepanov, en 19årig hockey spelare, nyligen dött av en hjärtattack i Ryssland.
Jag blir så tankspridd när det här händer, för det "började" hända för ett par år sedan att idrottare dog mitt under pågåeende matcher. Visst, spelare och idrottare har dött under alla tider när de utövar sina sporter, men inte så påtagligt många under så kort tid som nu de senaste åren..
2004 kom det första chockerande dödsfallet. Miklos Feher dog av en hjärtattack under en pågåeende fotbollsmatch.
Många hävdar att det har att göra med att tränare och föreningar pressar på idrottare att spela, trots att de kanske är förkylda osv. Man har länge vetat med säkerhet att hjärtat inte klarar av ansträngning vid en förkyldning eller lite feber. Ändå tvingas många fortsätta träna.
Visst, jag säger inte emot det här argumentet, för jag vet att det stämmer och att det är därför fler dör. MEN jag måste ändå ifrågasätta detta. Man har väl i flra flera år pressat idrottare till att träna? Det är väl inte något som utvecklats nu de senaste 4åren?
Jag tror att det ligger något mer bakom.
Jag tror att det skulle kunna vara ett virus som är påväg att sätta etablera sig. Låter som jag tittat alldeles för mycket på skräckfilm. Men skulle det inte kunna vara så? Ett virus som utvecklas i våra kroppar om vi överanstränger oss lite för mycket? Med tanke på hur chockartat cancer och aids utvecklats i världen skulle det inte alls vara konstigt om ett sånt här virus kom...